Psykisk Ohälsa, Så Mycket mer än att ”Gå In I Väggen”

Idag har varit en okej dag fram tills för en timme sedan, då känner jag hur andningen blir tyngre, orkeslösheten faller in och blir fruktansvärt orolig och illamående i kroppen. Ångesten är alltid där mer eller mindre men när den vill jävlas med mig riktigt ordentligt blir känslorna i kroppen så mycket mer påtagliga! Tog precis en Oxascand

20161202_161923
En varm kopp te, tända ljus & min målarbok.

för att lugna ner ångesten och för att orka med det sista timmarna på dygnet. För er som inte är så insatta i det här med psykisk ohälsa och dess olika mediciner så är Oxascand ett ångestdämpande preparat som jag tar vid behov, alltså när ångest är som värst och jag känner att min kropp måste få lite andhämtning. Hoppas nu att jag ska kunna skriva klart det här inlägget.

Förmiddagen gjorde jag mina vanliga sysslor, först en promenad med hundarna och sen lite frukost på de. Efter de så satte jag mig ner och skrev julkort vilket jag nog aldrig har gjort i hela mitt vuxna liv, men någon gång ska ju vara den första. Sen så tog jag min nyinskaffade målarbok och satte mig med den ett tag och lyssnade på min ljudbok. Måste säga att det var riktigt rogivande och höll tankarna och ångesten i schack ett tag. Har precis börjat lyssna på Lars Keplers – Kaninjägaren, riktigt spännande som alla deras andra böcker!

Så nu till min rubrik. Jag vill lyfta fram och få oss att prata om psykisk ohälsa utan att det ska vara något skamligt över de. Och då vill jag påpeka att det gäller all psykisk ohälsa! Det är där min rubrik kommer in i bilden.

Nästan varje dag hör man eller ser man något som handlar om att ”gå in i väggen”. Det är jätte bra, viktigt och positivt att vi och media pratar om den här ”samhällssjukdomen” men är det verkligen så att det är dagens ”samhällssjukdom”?  Eller är det bara så att människor börjar våga öppna sig och prata om sitt mående? Men dock ändå känner att samhället inte riktigt accepterar den psykiska ohälsan så då säger vi att vi ”gått in i väggen” för att det är de som är mest accepterat av samhället?

För mig handlar psykisk ohälsa om så mycket mer än att ”gå in i väggen” Jag har inte hamnat där jag är i dag för att jag har jobbat för mycket, jag är född med den här så kallade ”dagens samhällssjukdom”. Psykisk ohälsa är en ärftlig kronisk sjukdom och i min familj och släkt är det många som lider av den eller har lidit av den, både på min mammas och min pappas sida.

Min mamma beskrev mig så här under den neuropsykiatriska utredning jag gjorde i våras. ”Carolin var hur snäll som helst som barn, de första två åren sov och åt hon bra”. Men vid tre års ålder hände något, jag tror jag minns de själv även fast folk säger att man inte kan minnas från så tidig ålder. Jag blev orolig, kunde inte sova om nätterna och fick raseriutbrott utan dess like. Det oroliga om nätterna var mina första panikattacker, även fast jag inte visste de då så vet jag de idag. För det är precis samma känsla som jag har i kroppen i dag när jag har min ångest eller får mina panikattacker. En okontrollerbar känsla som är svår att beskriva om man inte har upplevt den själv!

 

20161202_150627
Promenix med Cassi i snöfallet.

Med det sagt, så tror jag att det är många som säger att de har ”gått in i väggen” för att det är rädda för reaktionerna från vänner, bekanta och samhället när man säger att man lider av psykisk ohälsa.

Jag själv tycker att detta är en katastrof att det ska behöva vara så! För mig som lever med de här dagligen och har gjort mer eller mindre hela mitt liv så känns det som ett slag i ansiktet, ska jag vara mindre accepterad av samhället bar för att jag inte har ”gått in i väggen” men ändå lider av psykisk ohälsa? Jag tycker vi faller tillbaka på ruta ett, kan inte bara samhället accepter att vi alla är olika och att psykisk ohälsa är så mycket mer än att ”gå in i vägg”.

Som jag sa förut tycker jag att det är både positiv och bra att det förs ett samtal om att människor ”går in i väggen”. Tycker bara att begreppet utnyttjas och lite för ofta används för att samhället fortfarande inte är öppna och vågar att prata om den psykiska ohälsan ur alla synvinklar.

Hjärnforskningen ligger så mycket efter alla annan medicins forskning, men får den fart och vi får svaret på gåtan om psykisk ohälsa, så kanske samhället någon gång kan acceptera att det är okej att vara ”normal” på utsidan men ”annorlunda” på insidan! Det är de jag strider för, att samhället, du och jag ska kunna stå upp och säga att det här är en sjukdom liksom alla andra sjukdomar vi har rätt till samma vård och att bli accepterade för att vara ”normala” på utsidan men ”annorlunda” på insidan.

Hoppas jag har väckt några frågor och funderingar hos dig! Gillar du min blogg och mina funderingar så blir jag mer än glad och tycker du att den är värd att läsas av andra, så dela gärna.

Önskar er en riktigt trevlig helg och andra advent!

Ni hittar mig också på Instagram: @carolinstankar & @träningmotpsykiskhälsa

 

20161202_151146
Promenad runt strömmen i Norrköping.
Annonser

7 Månader sen sist och mycket har hänt…

 

de9001cd-c2a8-4937-a95f-cd499eff294bVet inte riktigt vart jag ska börja. Det är sju månader sedan jag uppdatera bloggen och mycket har hänt sedan dess.

I början av juni fick jag mina diagnoser fastställda, det var både jobbigt och lättande på samma gång. Jag fick veta att jag har har ADD, kronisk ångest/generaliserat ångestsyndrom, kronisk depression. Mycket att ta in med andra ord. Det har ännu inte fastställt att jag har Aspergers men jag tycker själv att det är mycket som pekar på de. Självklar är jag fortfarande den jag är och är inte mina diagnoser men dem har ju ändå format mig till den jag är idag.

Många tycker att diagnoser inte är något att hänga upp sig på, men har man sen barnsben känt sig annorlunda, inte känt att man passar in och kämpat mot ångest och depression så är detta otroligt viktigt. Också för att bli behandlad rätt och få den hjälp man är har rätt till på dagis, fritids, i skolan och sjukvården.

Som jag tidigare har berättat valde jag att göra min utredning privat vilket är få förunnat men jag är oerhört tacksam för att jag haft möjligheten att få göra de. När utredningen väl var klar och jag fått mina diagnoser och ett helt kompendium med hela utredningen så valde jag att skicka in en egenremiss till psykiatrin i Östergötland för att få hjälp med att sätta in medicin, träffa en läkare och psykolog. Min tanke var att jag skulle slippa betala allt själv framöver, dock kontaktar jag alltid landstingets psykiatri med viss skepsis. Nu har det gått fyra månader och jag har inte hört ett ord från psykiatrin mer än att jag fick en remiss till att gå och göra ett drogtest för det måste man göra innan man sätter in medicin mot ADD.

Tillslut gick det inte att vänta längre då min ångest och depression bara blev värre och värre för varje dag som gick. Jag fick då kontakta Wemind igen. Jag har aldrig blivit så bra behandlad och tagen på sådant allvar som jag blivit hos dem under alla år jag har kämpat med min psykiska ohälsa. Åter igen så otroligt tacksam över att jag haft möjligheten att få gå hos dem privat. Läkaren där sjukskrev mig och satte in en antidepressiv medicin och medicin mot min svåra ångest som jag tar vid behov och även sömnmedicin. Den antidepressiva medicinen måste man sätta in före man kan sätta in medicinen mot ADD efter som biverkningarna av den kan ge svår ångest och depression. Och är man redan så djupt nere som jag är så kan de bli riktigt illa. Dock har ju dessvärre nästan alla mediciner någon form av biverkning. Den första jag fick gav mig så nedsatt kondition att jag knappt orkade ta mig upp för trappen till våran lägenhet. Jag kan nog bäst beskriva det som om jag åkt på världens influensa, min kropp orkade ingenting. Har där för inte haft någon ork till att träna de sista två månaderna vilket har varit frustrerande då träning annars är den bästa medicinen för mig. Nu äter jag en annan medicin som funkar bättre och jag har sedan ett par veckor tillbaka orkat med några löppass och långa promenader. Så får väl ändå säga att det är ett framsteg.

Jag är fortfarande sjukskriven och lär väl bli det ett tag till framöver, då tanken på jobb blir övermäktig och ångesten, depressionen och orken är långt ifrån va den var. Varje dag är en kamp mot en sjukdom som inte syns utanpå men som känns och gör fruktansvärt ont inuti.

Följ mig gärna på Instagram @carolinstankar @träningmotpsykiskohälsa

6378d3f5-475f-4c20-bbb2-b8efa235f1e6

Väntetid Neuropsykriatiskutredning 2-3år…

En dag på jobbet som makeupartist och säljare i Göteborg…

Nu var det längesedan jag skrev här på bloggen. Har varit några hektiska veckor med jobb i Göteborg och besök på djursjukhuset med min lilla Naima. Faktisk ganska stolt över att jag har klarat av alla oförutsägbara händelser utan Jonny! Vanliga vardagliga saker som att tillexempel ringa ett telefonsamtal är en väldigt stor och jobbig sak att göra för mig. När Jonny har varit borta har jag blivit tvungen att klara av vissa av dessa saker, vilket jag så här i efterhand är väldigt stolt över. 

För drygt en vecka sedan kom Jonny äntligen hem efter att ha tillbringat de senaste 2.5 månaderna i Florida på träningsläger med kanotlandslaget. Det är så skönt att han äntligen är hemma igen. Men med all anspänning som har varit när Jonny har varit borta släppte allt när han kom hem och har gjort att jag kommit in i en dålig period igen. Helt orkeslös och konstant trött. 

Så nu till ämnet och min rubrik: Väntetid Neuropsykriatiskutredning 2-3år. Den psykiskaohälsan och självmordsstatistiken ökar i vårt samhälle varje år! När ska de vända? Så länge det är katastrof långa väntetider inom psykiatrin gör det ju knappast att den statistiken blir bättre, eller?

Eftersom det forfarande är tabubelagt att prata om psykiskohälsa och psykiska sjukdomar inte klassas som vilken annan kronisk sjukdom som helst, tror jag tyvärr inte att självmordsstatistiken kommer att minska! Snarare tvärt om.

Jag har varit inskriven på psykiatrimottagningar i omgångar, gått hos ett flertal psykologer och sökt hjälp hos olika vårdcentraler i mitt liv. Och det slutar alltid med samma sak, dem vill medicinera med antidepressiva mediciner istället för att verkligen gå till botten med allt och utreda var felet igentlige ligger. 

Att få en diagnos för mig känns inte som något negativt, snarare tvärt om! Får jag en diagnos så kommer de hjälpa mig på många sett och jag får framför allt svar på en fråga jag haft med mig hela livet. Vem är jag och varför är jag inte som ”alla” andra. 

Det senaste året har mitt mående bara blivit sämre och sämre och jag har känt att jag inte orkar mer. Jag har dragit mig för att söka hjälp då jag vet hur man blir behandlad på vårdcentraler och av psykiatrin. Jag vet att jag inte kommer få den hjälp jag vill ha och om de mot förmodan bestämmer sig för att ge mig den hjälpen, i mitt fall en neuropsykriatiskutredning kommer de dröja 2-3år innan jag får den. Det hinner hända mycket på 2-3år och mitt mående kommer med all sannolikhet ha hunnit nå botten då! 

Jag har haft turen och möjligheten att kunna söka mig till en privat klinik, vilket är få förunnat! Ska det behöva vara så? Är det inte samhällets ansvar att ge den vård som du behöver oavsett vilken sjukdom du har? 

Det gör mig väldigt upprörd att inte alla sjukdomar tas på lika stort allvar, alla sjukdomar som kan sluta med att någon dör borde ses med lika stort allvar! 

Eftersom den psykisk vården inom landstingen är så eftersatt, gör det så att många söker sig till den privata vården istället. Något som tyvärr gjort att det finns många som bara vill lura dig på pengar. Vilket är jätte tråkigt då alla vi som söker oss dit gör det för att vi vill ha hjälp och inte får den genom landstinget! Det är svårt att hitta de seriösa klinikerna när ingen ”vågar” eller vill prata om sina utredningar. Jag märkte detta när jag själv försöket hitta en privat klinik. Jag hitta inga recensioner, verken av privat personer eller sidor som vänder sig till oss med psykiskohälsa! Vilket jag tyckte var väldigt konstigt. De jag hittade var skrivan av kvällstidningar och sa inte mycket positivt om någon klinik. Detta gjorde att jag ännu mer vill dela med mig av min historia. Vi måste våga prata om det, annars kommer vi aldrig få en vändning tillsammans är vi starka!

Imorgon åker jag upp till Stockholm och Wemind igen för att fortsätta min utredning. Blir åter igen en påfrestande och jobbig dag men som förhoppningsvis slutar i något positivt!

Våga va dig själv, vi är alla olika och tur är väl de! 

Tredje besöket…

 

Mitt Paradis På Jorden!
 
I torsdags var jag på mitt tredje besök där jag går och gör min neuropsykiatriskautredning. Efter det besöket har jag mått riktigt dåligt och har därför inte orkat uppdatera bloggen! 
En neuropsykriatisk undersökning tar på krafterna, det kanske man inte tror men så är det. Testerna jag gjorde i torsdag kräver mycket koncentration och närvaro så det skulle vara jobbigt och krävande för vem som hälst. Lägg då till ångest, oro och en fruktansvärd trötthet som gör att du redan har svårt att koncentrera dig. Då blir dessa tester ännu mer krävande!

Jag vet inte riktigt vad testerna kallas för, men jag skulle beskriva dem som en form av ”intelligenstest” och koncentrationstest. Det första testet jag gjorde skulle jag titta på en svart datorskärm där det kom upp bokstäver i olika intervaller. För varje bokstav som kom upp skulle jag trycka på mellanslaget så snabbt som möjligt, men när det dök upp ett X skulle jag inte trycka. Låter kanske inte särskilt svårt eller ansträngande men det kan jag säga att de var. Det här testet tog 15min och här kollade dem koncentrationen och resktionstiden. Sedan följde ett fler tal tester. 

Efter ett antal tester orkade jag inte mer, så då fick jag göra ett självskattningstest. Något som också är påfrestande då man ska ransaka sig själv genom i stort sätt hela livet och med frågor som inte alltid är helt lätta att svara på. Genom självskattningstestet kunde man konstatera att jag har, kronisk depresion, kronisk ångest/panikångest och kronisk ”oro” (som hette något annat än oro på finare språk) Är ju aldrig roligt att få reda på att man har en kronisk sjukdom även fast jag i stort sätt har levt med detta dagligen genom hela livet!

Dagarna och nätterna efter har varit riktigt jobbiga och det är först idag som jag börjar må något bättre. En dag utan kraftig ångest och en väldig trötthet är en dag för återhämtning. När man är inne i en dålig period är dessa dagar väldigt välbehövliga och välkomna! De behövs för att inte tappa livsgnistan helt och för att orka med de dagar som är sämre. 

Trotts dåliga dagar under Påsk Helgen har jag ändå haft mysiga dagar med familjen. Familjen är oerhört viktig för mig, med dem kan jag vara mig själv och jag behöver inte lådsas att jag är pigg och glad fast jag inte är de. Samtidigt gör dem att jag får må lite bättre under vissa stunder även fast jag har en dålig dag! 

Även träning är viktigt för mig och de har jag pratat om tidigare, men även att få vara ute i naturen och att få jobba med kroppen är otroligt viktigt. Då är det skönt med ett lantställe som ligger precis vid vattnet. Där tillbringa jag och familjen Påskafton med vår röjning i trädgården. Så skönt att få vara ute i friskluften och arbeta lite med kroppen. För mig är det bästa meditationen och det är här jag kan hämta krafter. 

Naturn och havet är meditation för mig!
 
Imorgon åker jag till Göteborg i en och en halv vecka för jobb. Jag ska försöka uppdatera bloggen snart igen och då kommer jag skriva om – neuropsykriatiskutredning väntetid 2-3år

Andra Besöket…

Långpromenad i Trosa för att rensa huvet och sortera tankarna efter andra besöket.

Då har det gått några dagar sedan jag skrev sist. Vissa dagar har varit lite bättre och andra sämre. Nätterna är för till fället väldigt långa, vilket är jobbigt då man aldrig får känna sig utvilad. 
I måndags åkte jag till min mamma i Trosa och jag ska vara här hela veckan. Ni som inte känner mig undrar säker varför jag ska vara här en hel vecka? Jag är ju som sagt var gift sedan drygt 3år tillbaka och har varit tillsammans med samma man i 13år. Men just nu är han i Florida och har varit där snart två månader och ska vara borta ca tre veckor till. Jonny är elitidrottare och ligger på träningsläger med landslaget, därför är jag helt enkelt i Trosa hos min mamma för att slippa vara själv allt för mycket. Sedan blir det också lite närmre när jag ska till Stockholm och så är det ju Påsk.

Idag har jag varit i Stockholm på mitt andra besök. Och det kändes som att allt drog igång på riktigt. Mamma var med och dem gjorde en såkallad anhörig intervju. Det innebär att vi gick igenom hela mitt liv, från mammas graviditet till mitt liv idag. Är påfrestande och jobbig att försöka minnas alla turer som har varit fram och tillbaka men mest var det mamma som prata. 

Att må psykiskt dåligt har så klart en stor påverkan på både nära och kära. Det är som vilken annan kronisk sjukdom som helst. Den tar mycket tid och energi från alla! Som anhörg ska du både stötta, peppa och hjälpa till med de saker som går att hjälpa till med. Jag är lyckligt lottad och så tacksam för att jag har en sådan fin familj! Det är tyvärr allt för många som inte har det och måste genomlida denna hemska sjukdom själv och med allt vad det innebär. 

Min mamma har alltid varit min stöttepelare och bästa vän, hon har gjort så mycket för mig genom mitt liv så jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne! Så självklart är det jobbigt för henne att börja dra upp en massa minne och försöka minnas allt som har varit. Dem som känner mig utan och innan är min mamma, Jonny och min mormor. Det är ni som vet hur jag verkligen mår och jag vill tacka er för att ni finns. Utan er vet jag inte var jag hade varit idag! 

Jag vet att det som anhörig inte alltid är så lätt och att det många gånger är svårt att förstå. Har man inte själv lidit av någon form av psykisk ohälsa är det svårt att förstå, eller de är kanske rent ut av är omöjligt att förstå. 

Det bästa du kan gör är att bara finnas där, du behöver oftast inte säga så mycket! Att säga ryck upp dig är ett ord som jag själv inte tål att höra och jag tror många håller med mig? Det gör inte att man mår bättre snarare tvärt om! 

Nu börjar klockan bli mycket så jag ska börja avrunda mitt inlägg. Imorgon ska jag upp tidigt igen för att bege mig till kliniken i Stockholm och för ännu en dag som för hoppningsvis ska ta mig närmre ett svar… Jag hoppas på att jag orkar uppdatera bloggen imorgon med!

Sov Så Gott!

Dåliga dagar…

Blogg4

Bild tagen efter min löprunda här om dagen.

Bästa medicinen = TRÄNING

Vill börja med att tacka för all positiv respons jag fått på mina två första inlägg! Det gör mig så motiverad till att skriva mer. Jag vill också uppmana er att dela med er av min blogg till era vänner och bekanta. Kanske är det någon som känner igen sig eller kanske är det någon som lär sig något nytt. Tackar på förhand.

Den här veckan har bestått av mycket ångest och dåligt med söm, därför har det tyvärr inte blivit något nytt inlägg för än nu.

Mina två senaste veckor har bestått av mycket jobb och många nya intryck. För en ”normal” person skulle nog dessa veckor inte kännas så hektiska men det är just de som skiljer mig från en ”normal” person. Jag klarar helt enkelt inte av lika mycket som en ”normal” person och det som är för mycket för mig är antagligen inte för mycket för dig.  Så fort de blir för mycket resulterar det allt som oftast i att jag kommer in i en sämre period. Då blir ångesten värre, oron i kroppen starkare och nätterna längre.

En dålig dag kan se ut så här. Det första jag måste börja med är att ta mig upp ur sängen, vilket är svårt då jag oftast sover väldigt dåligt dessa nätter. När jag väl tagit mig upp får jag försöka ta en sak i taget. Framför allt ska jag försöka ta kontroll över ångesten så att inte den kopplar greppet om mig. Jag får svårt att få saker gjorda då ångesten tar väldigt mycket energi och gör mig väldigt trött. Tusen tankar som snurrar i huvudet samtidigt gör mig väldigt stressad och det blir också väldigt svårt att veta vad det är jag ska börja med.

Under de senaste månaderna har jag försökt hitta något sätt som ska göra det lättare för mig att klara av dagarna. Eftersom struktur och ordning och reda är oerhört viktigt för mig har jag försökt göra veckoschema. Tyvärr fungera inte det så bra för just mig, så nu skriver jag på post-it-lappar antingen på kvällen innan jag går och lägger mig eller direkt på morgonen när jag vaknar. Då får jag mer struktur i mitt huvud men kan ändå ta det in min takt och min ordning och bocka av varje punkt jag har gjort klart.

Träning är också något som gör att jag mår bättre, för mig är det den bästa medicinen. Då får kroppen och huvudet en chans att vila och koppla bort alla tankar och ångest för en stund och jag känner mig oftast lite piggare efter åt. Mer om träning i ett senare inlägg…

Har ni några frågor? Hör gärna av er…

Trevlig helg önskar jag!

Första Besöket…

Blogg3

 

Tidigt i morse tog jag och min mamma tåget till Stockholm för första besöket på kliniken där jag ska göra min neuropsykiatriska undersökning.

Dagen började dock inte så bra. Vi skulle ta min bil till tågstationen och så klart så hittar jag inte bilnyckeln när vi kommer ut till bilen. Något som kan ge vem som helst oro och panik. Tusen tankar hinner gå genom mitt huvud och för mig blir känslan att världen går under. Ångesten som redan finns där blir ännu mer påtaglig och stresspåslag blir enormt. För dig som är ”normal” kanske inte en oväntat händelse eller ändring av dit dags schema spelar så stor roll? Men för mig blir min dag så mycket mer komplicerad och mitt mående så mycket sämre om det inte blir som  jag planerat. Mitt huvud går på högvarv, mina tankar slår frivolter och mitt hjärta bultar okontrollerat. Allt detta tar så mycket energi att innan dagens ens är slut är jag totalt utmattad! Kommer skriva mer om det här i ett senare inlägg.

Idag var alltså mitt första besök på kliniken. Det är alltid lika jobbigt, trotts att jag har träffat så många psykologer och läkare genom åren. Varje gång du träffar en ny psykolog eller läkare ska du gå igenom hela ditt liv och din nuvarande livssituation. Idag var inget undantag. Utifrån vårt samtal idag skulle hon bedöma om hon tyckte att jag behöver genomgå en neuropsykiatriska undersökning. Och det är klart jag var nervös, även fast jag tycker att jag behöver det är ju inte de det samma som att hon tycker att jag behöver de! Men äntligen, efter snart 30 år av sökande kanske jag nu förhoppnings vis kan få ett svar på varför jag alltid har känt mig ”annorlunda” I nästa vecka ska jag upp till Stockholm två gånger för att fortsätta min neuropsykiatriska undersökning och det känns faktiskt som en lättnad. Konstigt kan tyckas, men jag tror att den som någon gång sökt efter vem man är förstår vad jag menar. Jag kommer fortfarande vara samma Carolin med eller utan ”diagnos”.