Att leva i ovisshet…

Ovisshet, är det kanske människans värsta ”fiende”?

I alla fall är det min värsta fiende! Jag har alltid tyckt illa om att inte veta vad som ska hända, om de kommer hända, när det kommer hända, varför det är si eller så, och så vidare. Helst av allt skulle jag vilja veta hur mina dagar och år kommer se ut en bra tid framöver, men tyvärr kan jag inte se in i framtiden.

Som barn var de här ett stort problem då jag kände att jag inte riktigt var som alla andra barn. Jag visste att det var så, jag visste bara inte varför det var så. Och jag fick heller aldrig något svar från någon vuxen som sa att det var och varför de var så. Kanske var det så att dem inte heller visste, det är ju trotts allt ca 25år sedan?

Skolfotto, tror detta är från 3:an.

När man som barn blir ifrågasatt av vuxna om en det ena en det andra, allt ifrån varför det inte går bra i skolan till ditt mående och beteende så är det inte alltid så lätt att svara på. Jag var väldigt lillgammal och pratade mycket hellre med vuxna än med dem i min egen ålder. Talade då, som nu öppet och fritt om de mesta jag tyckte och tänkte. Vilket jag tror gjorde/gör många obekväma. Men det ända jag ville då som nu var bara att få hjälp att klara av dagarna. Dagarna i skolan, dagarna på fritiden, dagarna med mycket ljud, dagarna med massor av nya intryck, ja allt i vad en ny dag innebär. Ifrågasättandet slutade inte de fortsatte och gjorde att de lilla självförtroende som jag som liten tjej byggt upp sakta började tyna bort. Och ju mer jag blev ifrågasatt av vuxna ju mer började jag ifråga sätta mig själv. Det här började redan i lågstadiet och till slut trodde jag inte på mig själv längre. Känslan av att inte var som alla andra kvarstod och blev nästan ännu starkare ju mer jag blev ifrågasatt. Och med det växte också min ovisshet i att jag nog aldrig kommer få veta, att jag nog aldrig kommer få ett svar.

Skolavslutning, från ettan, tvåan eller trean.

Jag var drygt 30år innan jag fick mitt svar, mina diagnoser. I cirka 25år har jag levt i ovisshet. En ovisshet som jag innerst inne har haft svaret på men som jag aldrig fått på ”papper”. Något som så många har ifrågasatt och som gjorde att jag började ifrågasätta mig själv. Något som har gjort att jag fått kasta bort många dyrbara år av mitt liv i att ta reda på varför. Istället för att ha svaret på och då haft verktygen att kunna hantera min psykiska ohälsa, mina diagnoser på ett annat sätt. Jag säger inte att jag skulle mått bra hela tiden, men jag tror att mitt liv och min självbild hade sett annorlunda ut än vad det har gjort och gör idag.

En bild på mig som 32-åring från September 2018.

Låt barn få vara barn, men låt också barn få veta vem dem är! För barn vet mer än vad vi vuxna tror att dem vet. Låt heller inte diagnosen bli ett barn, utan låt diagnosen få vara ett redskap i barnets liv.

Min mamma och min mormor är och har varit mitt största stöd under hela min uppväxt och så finns de några ”vuxna” till som jag är evigt tacksam över att de har funnits där och trott på mina ord!

 

Mormor har alltid vetat vem jag är. Hon led också av psykisk ohälsa och är nog en av de få som verkligen förstod mig.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s