Andra Besöket…

Långpromenad i Trosa för att rensa huvet och sortera tankarna efter andra besöket.

Då har det gått några dagar sedan jag skrev sist. Vissa dagar har varit lite bättre och andra sämre. Nätterna är för till fället väldigt långa, vilket är jobbigt då man aldrig får känna sig utvilad. 
I måndags åkte jag till min mamma i Trosa och jag ska vara här hela veckan. Ni som inte känner mig undrar säker varför jag ska vara här en hel vecka? Jag är ju som sagt var gift sedan drygt 3år tillbaka och har varit tillsammans med samma man i 13år. Men just nu är han i Florida och har varit där snart två månader och ska vara borta ca tre veckor till. Jonny är elitidrottare och ligger på träningsläger med landslaget, därför är jag helt enkelt i Trosa hos min mamma för att slippa vara själv allt för mycket. Sedan blir det också lite närmre när jag ska till Stockholm och så är det ju Påsk.

Idag har jag varit i Stockholm på mitt andra besök. Och det kändes som att allt drog igång på riktigt. Mamma var med och dem gjorde en såkallad anhörig intervju. Det innebär att vi gick igenom hela mitt liv, från mammas graviditet till mitt liv idag. Är påfrestande och jobbig att försöka minnas alla turer som har varit fram och tillbaka men mest var det mamma som prata. 

Att må psykiskt dåligt har så klart en stor påverkan på både nära och kära. Det är som vilken annan kronisk sjukdom som helst. Den tar mycket tid och energi från alla! Som anhörg ska du både stötta, peppa och hjälpa till med de saker som går att hjälpa till med. Jag är lyckligt lottad och så tacksam för att jag har en sådan fin familj! Det är tyvärr allt för många som inte har det och måste genomlida denna hemska sjukdom själv och med allt vad det innebär. 

Min mamma har alltid varit min stöttepelare och bästa vän, hon har gjort så mycket för mig genom mitt liv så jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne! Så självklart är det jobbigt för henne att börja dra upp en massa minne och försöka minnas allt som har varit. Dem som känner mig utan och innan är min mamma, Jonny och min mormor. Det är ni som vet hur jag verkligen mår och jag vill tacka er för att ni finns. Utan er vet jag inte var jag hade varit idag! 

Jag vet att det som anhörig inte alltid är så lätt och att det många gånger är svårt att förstå. Har man inte själv lidit av någon form av psykisk ohälsa är det svårt att förstå, eller de är kanske rent ut av är omöjligt att förstå. 

Det bästa du kan gör är att bara finnas där, du behöver oftast inte säga så mycket! Att säga ryck upp dig är ett ord som jag själv inte tål att höra och jag tror många håller med mig? Det gör inte att man mår bättre snarare tvärt om! 

Nu börjar klockan bli mycket så jag ska börja avrunda mitt inlägg. Imorgon ska jag upp tidigt igen för att bege mig till kliniken i Stockholm och för ännu en dag som för hoppningsvis ska ta mig närmre ett svar… Jag hoppas på att jag orkar uppdatera bloggen imorgon med!

Sov Så Gott!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s