Läkarbesök och Nya Mediciner…

blogg19
En sämre dag som den här är det väldigt svårt att ta sig upp ur sängen…

Idag är det en vecka sedan jag skrev, tänker alltid att jag vill skriva mer men orken tryter tyvärr! Jag vill tacka alla som berömmer mig så för mitt skrivande och min öppenhet om min psykiska ohälsa, det värmer verkligen och motiverar mig till att skriva mer. Att skriva är nästan som med träningen för mig, jag kan för en stund få lite mer lugn i min kropp och knopp medans jag skriver. Har alltid älskat att skriva ändan sedan jag var liten, det är skönt att låta orden flöda och att på ett kreativt sätt få sätta ord på tillvaron runt omkring och alla tankar som snurrar runt runt i huvudet.

I Onsdags var jag hos min läkare och psykolog hos WeMind i Stockholm. Besöken gick bra men dem är alltid ansträngande och tär på de få krafter som jag har. Första besöket var till psykologen. Hon kom väl fram till ungefär samma sak som de har gjort tidigare. Att jag har ADD, GAD (generaliserat ångestsyndrom), Depression, Ångest och nu prata hon också om att jag eventuellt har Social Fobi. Klart är ju i alla fall att jag har en massa diagnoser som jag inte fått reda på för än jag har hunnit blivit snart 31 år. Både på gott och ont säkert! Många tycker att diagnoser inte är något att bry sig om, jag håller nog inte riktigt med på den fronten. Nu vet jag vad jag har att jobba med och kan få den hjälp jag behöver av både psykologer och läkare förhoppningsvis.

Men det är fortfarande en sak som gör mig förvirrad och som jag tänker på väldigt mycket. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att det inte ska bli för långt. Jag gjorde ju under våren 2016 en neuropsykiatriskundersökning, där de kom fram till att jag har ADD. Dock hade dem svårt att fastställa om jag har Autism (Aspergers). När dem pratar om det så låter de som att de tycker att jag har Aspergers men inte kan sätta den diagnosen för att Aspergers inte finns som diagnos längre. Nu ligger allt under diagnosen Autism som jag inte uppfyller alla ”kriterier” för att ha. Så därför tror dem nu att jag har Social Fobi istället. Allt detta gör mig i alla fall mycket förvirrad. För att detta inte ska bli för långt kommer jag skriva mer om det vid ett senare tillfälle.

Läkarbesöket gick väl okej, hon tog ju upp de här som jag skrivit om ovanför bland annat. Hon kom fram till att jag fortfarande mår för dåligt för att börja äta medicinen mot ADD och för att påbörja en KBT-behandling. Därför har jag nu fått två nya mediciner som jag började äta i Onsdags. En medicin som är ett tillägg till den jag redan äter, fast den här ska jag ta både morgon och kväll och den är endast mot GAD. Sen fick jag också en ny sömnmedicin som ska hjälpa mig att somna in. Har inte fått några påtagliga biverkningar av någon medicin, så det är skönt! Medicinen som jag tar både på morgon och kväll håller jag på att trappa upp, höjde dosen igår men märker inte någon större skillnad ännu. Men självklart hoppas jag på att denna medicin ska hjälpa mig! Den medicinen jag nu tar till natten, har funkat jätte bra får jag ändå lov att säga. För första gången på jag vet inte när så har jag kommit ner i djupsömn och sluppit sova oroligt med massa drömmar och vakna av minsta lilla ljud. Så himla skönt, för sömnen gör ju massor för resten av mitt mående!

Nu ska jag titta på Handbolls VM Sverige-Frankrike, HEJA SVERIGE!!!!

20170124_192054
Sverige – Frankrike  HEJA SVERIGE!!!

 

Psykolog & Läkarbesök Hos WeMind…

blogg9
Fullmåne BråvikensKanotKlubb.

Denna vecka är verkligen fullbokad, ingen hitt om man kämpar mot ångest, depression, GAD och ADD. Det är veterinärbesök för Naima och Cassi, invignings fest för vår bästa väns nya lokal, en tur ut till landet i Ramsdal, bästa vännerna och mina gudbarn kommer på besök och så ett dop på de. Som sagt vad en fullspäckad vecka! Kanske några som tänker men det är ju bara roliga saker hon ska göra och ja det är det! Men att aldrig kunna få njuta av roliga saker utan bara känna en ständig stress och oro över allt, gör att saker som borde vara roliga ofta blir väldigt påfrestande. Det gör mig så ledsen, jag skulle verkligen bara vilja kunna njuta av alla dessa bra saker och fina vänner som jag har runt om mig! Men just nu är det svår.

I morgon ska jag i alla fall upp till Stockholm och träffa min läkare och psykolog på WeMind, vilket jag är jätte stressad över som vanligt. Vad ska dem säga och vad ska dem göra, ska jag byta medicin, kommer jag bil fortsatt sjukskriven, vad kommer psykologen föreslå för behandling m.m? Alla dessa frågetecken och orostankar gör mig galen. Sen har vi ju också frågan om när behöver vi åka från Norrköping för att hinna i tid, kommer de vara massa köer som gör att vi kommer försent? Tankarna bara surrar och jag önska ofta att jag hade en av och på knapp!

Hur går mina tankar om vad psykologen kommer säga?

Psykologen tror jag i alla fall ska gå igenom hur vi ska lägga upp min behandlingen framöver. Om vi ska börja en mer intensiv KBT behandling eller vad vi nu kommer fram till. Ska jag vara ärlig så är jag ganska så skeptisk mot KBT, men alla säger ju att det är bra? Det är ju bara det där lilla problemet med att man ska göra massa hemuppgifter och det är jag sämst på att göra, plus att mina koncentrationssvårigheter inte gör saken bättre! Men jag måste väl försöka ge det en chans helt enkelt så får vi se hur det går. Återkommer om de vid ett senare tillfälle.

Hur går mina tankar kring läkarbesöket?

Under min neuropsykiatriska utredning så hade dem svår att fast ställa om jag har asperger eller inte och har därför ännu inte get mig den diagnosen. De vill först kolla om medicinen mot ADD hjälper mot mina sociala besvär och där efter avgöra om de tycker att jag ska göra en kompletterande utredning.

Men så var det de där med ADD medicinen. Jag har fortfarande inte fått börja med den efter som jag har sådan kraftig ångest och depression fortfarande. En av biverkningarna på ADD medicinen är nämligen att du kan få svår ångest och depression så och du redan har det så kan det bli riktigt illa! Därför har jag nu ätit antidepressiv medicin sedan i slutet av Augusti. Fick börja äta en men den fick jag sådana svåra biverkningar av att det fick jag sluta med och du äter jag en annan. Men tyvärr så känner jag mig fortfarande lika nere och har fortfarande lika mycket ångest.

Måste Man Vara Frisk För Att Vara Sjuk?

 

20170107_135642
Jag och Cassi ute på vårt paradis Näset

 

I förra inlägget avslutade jag om att jag äntligen har fått en remiss till We Minde i Stockholm. Där jag har gått som privat patient fram tills det att jag fick remissen. Resan dit har varit riktigt jobbig och det är inte konstigt att uttrycket, man måste vara frisk för att vara sjuk finns. Utan min älskade Mamma och min underbara Man hade jag inte klarat de, jag är så tacksam!

Jag skickade in egen remiss till Psykiatrin i Norrköping där jag bor, för att få komma dit och påbörja min behandling mot min depression, ångest och ADD. Utlåtandet om mina diagnoser fick jag från We Minde som var dem som gjorde min neuropsykiatriska utredning under våren 2016, vilken jag bekostade själv. Det som hände var att jag efter kanske en månad blev kallad till psykiatrin här i Norrköping. Där trodde jag att jag skulle få träffa en läkare. Vilket visade sig vara fel, jag fick träffa en psykolog som skulle bedöma om jag överhuvudtaget hade rätt till att få vård inom psykiatrin. Vilket han kom fram till att det skulle jag få. Jag frågade då hur lång tid det skulle ta innan jag fick träffa en läkare. Han svar var ”det kan bara gud veta” vilken idiot tänkte jag! Sen sa han, kanske 2-3 månader och om jag fick tankar om att ta mitt eget liv skulle jag uppsöka psykakuten. Tiden gick och efter ytterligare cirka en månads väntande fick jag en kallelse till ett drogtest som jag skulle göra på min vårdcentral. Det var också viktigt att jag gjorde de inom en vecka från det att jag fick kallelsen. Detta var jag tvungen att göra eftersom jag skulle börja äta medicin mot ADD. Så jag åkte dit och gjorde det. Efter de har jag inte hört ett knyst från psykiatrin i Norrköping, nu har det gått mer än 6 månader sedan jag kontaktade dem första gången.

20170107_135624
Snöskottning av snö som inte längre finns.

Efter att det gått cirka 3-4 månader kontaktade jag min vårdcentral för att få en remis skickade till We Minde där jag gått som privat person under dessa 3-4 månader. Detta under tiden när jag har väntat på att höra något från psykiatrin i Norrköping. Eftersom vårdgarantin går in efter 90 dagar om du inte har fått någon hjälp av landstinget, har du rätten att själv välja vart du vill få din vård. Men som som sagt va, de är lättare sagt än gjort. Efter läkarbesök på vårdcentralen och många samtal på telefon och många om och men så har jag nu i alla fall fått min remis till We Minde. Så nu kan jag fortsätta min på började behandling där, och får gå som landstingspatient!

Jag har aldrig fått ett så bra och professionellt bemötande någon annan stans som hos We Minde och det är jag evigt tacksam för.

Det som gör mig mest upprörd med allt de här, är alla dem som inte har haft den möjligheten som jag har haft. Att kunna gå privat eller som inte har de stödet jag har från mina nära. Dem som finns där och lyfter upp mig när livet inte känns värt att leva. Alla dem? Inte konstigt att självmordsstatistiken ökar för varje år när vi inte får den vård och hjälp som vi behöver! Jag kommer aldrig glömma det den där psykologen sa till mig i somras, om du kommer på tankar om att ta ditt eget liv, ja då får du uppsöka psykakuten. Detta ska jag få behöva höra bara för att de inte kan ge mig en läkartid, så att jag kan börja med min medicin!

För att hård dra det, tänk om man till exempel skulle säga till en diabetiker, nä tyvärr vi har inga läkartider på 3 månader så du kan inte få din medicin, men om du känner att du håller på att dö, ja då får du uppsöka akuten!

Ska det verkligen behöva vara så här? Har du själv någon liknande erfarenhet? Nä fy fan, rent ut sagt för att behöva vara frisk när man är sjuk och för att våran sjukdom inte tas på samma allvar som andra sjukdomar!

20170107_133702
Va skulle jag göra utan er   Naima & Cassi

Jul och Nytt År…

20161224_001057
Naima & Cassi kvällen före Julafton.

Tiden går snabbt trotts att sjukskrivningen kvarstår och att jag inte gör mer än att försöka ta mig igenom dagarna så gott det går. Både Jul och Nyår har passerat, och det med både glädje och sorg.

Veckan innan Jul var fullspäckad, jag laga julmat och julgodis hela veckan. Det är mysigt
och jag tycker om att laga mat och baka, men just nu tar det emot då dagarna är väldigt tunga. Jag fick i alla fall ihop Jansons Frestelse, Julskicka, Revbensspjäll, Grönkålsgratäng, tre sorters sill och 6 sorters godis. Allt vart mycket uppskattat under Jul och Nyårshelg.

20161224_101957
Lite av allt godis jag gjorde till Jul.

 

Julen firades hos Morfar nere på Näset, det vart en mysig Jul med hela familjen. Det var bara en person som var mycket saknad och det är min lilla älskade mormor som inte finns hos oss längre. Hon somnade in i Oktober så det var första Julen utan henne på 30 år. Mormor som är den person som som alltid förstod hur jag mådde. På Juldagen köpte jag och Jonny åran julklapp till oss själva, en resa till Fuerteventura. Vi åker den 30/1 vilket ska bli så skönt. Sol och värme ger mig alltid lite mer energi och nu är det inte många dagar kvar! Annandagen tillbringade vi hos min Pappa och Eva, mycket julmat blev de även där så magen kändes som en ballong när vi kom hem.

Nyårsafton var vi hemma hos oss och firade med Jonnys Bror med familj och Jonnys Mamma och Christian. Det vart en mysig nyårsafton med eftermiddags fika hos Jonnys mamma och sedan Nyårspromenaden runt strömmen. Och sedan blev det middag hemma hos oss på kvällen med jätte god mat och bubbel hela kvällen! Vi bor så bra så att vid tolvslaget kunde vi bara gå ut på våran balkong och titta på fyrverkerier och skåla in det nya året.

Tyvärr hade grannen ovanpå oss fest till kl.04 på morgonen med hög musik och stök. Ingen hitt när man i vanliga fall har svårt att sova, men också på grund av att jag var med om en otäck händelse för snart fem år sedan som gör att jag får sådan ångest och panik runt fulla människor och högmusik så sent på natten. Så kan väl inte på ståt att jag fick en så bra start på det nya året.

I måndags var jag uppe i Stockholm och träffade en ny psykolog på WeMinde, jag har nämligen äntligen fått en remiss dit skickad från landstinget. Mer om de i nästa inlägg…

Ha en fin kväll, själv ska jag och träna!

20170101_130318
Dagen innan snön kom till oss.

 

 

Psykisk Ohälsa, Så Mycket mer än att ”Gå In I Väggen”

Idag har varit en okej dag fram tills för en timme sedan, då känner jag hur andningen blir tyngre, orkeslösheten faller in och blir fruktansvärt orolig och illamående i kroppen. Ångesten är alltid där mer eller mindre men när den vill jävlas med mig riktigt ordentligt blir känslorna i kroppen så mycket mer påtagliga! Tog precis en Oxascand

20161202_161923
En varm kopp te, tända ljus & min målarbok.

för att lugna ner ångesten och för att orka med det sista timmarna på dygnet. För er som inte är så insatta i det här med psykisk ohälsa och dess olika mediciner så är Oxascand ett ångestdämpande preparat som jag tar vid behov, alltså när ångest är som värst och jag känner att min kropp måste få lite andhämtning. Hoppas nu att jag ska kunna skriva klart det här inlägget.

Förmiddagen gjorde jag mina vanliga sysslor, först en promenad med hundarna och sen lite frukost på de. Efter de så satte jag mig ner och skrev julkort vilket jag nog aldrig har gjort i hela mitt vuxna liv, men någon gång ska ju vara den första. Sen så tog jag min nyinskaffade målarbok och satte mig med den ett tag och lyssnade på min ljudbok. Måste säga att det var riktigt rogivande och höll tankarna och ångesten i schack ett tag. Har precis börjat lyssna på Lars Keplers – Kaninjägaren, riktigt spännande som alla deras andra böcker!

Så nu till min rubrik. Jag vill lyfta fram och få oss att prata om psykisk ohälsa utan att det ska vara något skamligt över de. Och då vill jag påpeka att det gäller all psykisk ohälsa! Det är där min rubrik kommer in i bilden.

Nästan varje dag hör man eller ser man något som handlar om att ”gå in i väggen”. Det är jätte bra, viktigt och positivt att vi och media pratar om den här ”samhällssjukdomen” men är det verkligen så att det är dagens ”samhällssjukdom”?  Eller är det bara så att människor börjar våga öppna sig och prata om sitt mående? Men dock ändå känner att samhället inte riktigt accepterar den psykiska ohälsan så då säger vi att vi ”gått in i väggen” för att det är de som är mest accepterat av samhället?

För mig handlar psykisk ohälsa om så mycket mer än att ”gå in i väggen” Jag har inte hamnat där jag är i dag för att jag har jobbat för mycket, jag är född med den här så kallade ”dagens samhällssjukdom”. Psykisk ohälsa är en ärftlig kronisk sjukdom och i min familj och släkt är det många som lider av den eller har lidit av den, både på min mammas och min pappas sida.

Min mamma beskrev mig så här under den neuropsykiatriska utredning jag gjorde i våras. ”Carolin var hur snäll som helst som barn, de första två åren sov och åt hon bra”. Men vid tre års ålder hände något, jag tror jag minns de själv även fast folk säger att man inte kan minnas från så tidig ålder. Jag blev orolig, kunde inte sova om nätterna och fick raseriutbrott utan dess like. Det oroliga om nätterna var mina första panikattacker, även fast jag inte visste de då så vet jag de idag. För det är precis samma känsla som jag har i kroppen i dag när jag har min ångest eller får mina panikattacker. En okontrollerbar känsla som är svår att beskriva om man inte har upplevt den själv!

 

20161202_150627
Promenix med Cassi i snöfallet.

Med det sagt, så tror jag att det är många som säger att de har ”gått in i väggen” för att det är rädda för reaktionerna från vänner, bekanta och samhället när man säger att man lider av psykisk ohälsa.

Jag själv tycker att detta är en katastrof att det ska behöva vara så! För mig som lever med de här dagligen och har gjort mer eller mindre hela mitt liv så känns det som ett slag i ansiktet, ska jag vara mindre accepterad av samhället bar för att jag inte har ”gått in i väggen” men ändå lider av psykisk ohälsa? Jag tycker vi faller tillbaka på ruta ett, kan inte bara samhället accepter att vi alla är olika och att psykisk ohälsa är så mycket mer än att ”gå in i vägg”.

Som jag sa förut tycker jag att det är både positiv och bra att det förs ett samtal om att människor ”går in i väggen”. Tycker bara att begreppet utnyttjas och lite för ofta används för att samhället fortfarande inte är öppna och vågar att prata om den psykiska ohälsan ur alla synvinklar.

Hjärnforskningen ligger så mycket efter alla annan medicins forskning, men får den fart och vi får svaret på gåtan om psykisk ohälsa, så kanske samhället någon gång kan acceptera att det är okej att vara ”normal” på utsidan men ”annorlunda” på insidan! Det är de jag strider för, att samhället, du och jag ska kunna stå upp och säga att det här är en sjukdom liksom alla andra sjukdomar vi har rätt till samma vård och att bli accepterade för att vara ”normala” på utsidan men ”annorlunda” på insidan.

Hoppas jag har väckt några frågor och funderingar hos dig! Gillar du min blogg och mina funderingar så blir jag mer än glad och tycker du att den är värd att läsas av andra, så dela gärna.

Önskar er en riktigt trevlig helg och andra advent!

Ni hittar mig också på Instagram: @carolinstankar & @träningmotpsykiskhälsa

 

20161202_151146
Promenad runt strömmen i Norrköping.

7 Månader sen sist och mycket har hänt…

 

de9001cd-c2a8-4937-a95f-cd499eff294bVet inte riktigt vart jag ska börja. Det är sju månader sedan jag uppdatera bloggen och mycket har hänt sedan dess.

I början av juni fick jag mina diagnoser fastställda, det var både jobbigt och lättande på samma gång. Jag fick veta att jag har har ADD, kronisk ångest/generaliserat ångestsyndrom, kronisk depression. Mycket att ta in med andra ord. Det har ännu inte fastställt att jag har Aspergers men jag tycker själv att det är mycket som pekar på de. Självklar är jag fortfarande den jag är och är inte mina diagnoser men dem har ju ändå format mig till den jag är idag.

Många tycker att diagnoser inte är något att hänga upp sig på, men har man sen barnsben känt sig annorlunda, inte känt att man passar in och kämpat mot ångest och depression så är detta otroligt viktigt. Också för att bli behandlad rätt och få den hjälp man är har rätt till på dagis, fritids, i skolan och sjukvården.

Som jag tidigare har berättat valde jag att göra min utredning privat vilket är få förunnat men jag är oerhört tacksam för att jag haft möjligheten att få göra de. När utredningen väl var klar och jag fått mina diagnoser och ett helt kompendium med hela utredningen så valde jag att skicka in en egenremiss till psykiatrin i Östergötland för att få hjälp med att sätta in medicin, träffa en läkare och psykolog. Min tanke var att jag skulle slippa betala allt själv framöver, dock kontaktar jag alltid landstingets psykiatri med viss skepsis. Nu har det gått fyra månader och jag har inte hört ett ord från psykiatrin mer än att jag fick en remiss till att gå och göra ett drogtest för det måste man göra innan man sätter in medicin mot ADD.

Tillslut gick det inte att vänta längre då min ångest och depression bara blev värre och värre för varje dag som gick. Jag fick då kontakta Wemind igen. Jag har aldrig blivit så bra behandlad och tagen på sådant allvar som jag blivit hos dem under alla år jag har kämpat med min psykiska ohälsa. Åter igen så otroligt tacksam över att jag haft möjligheten att få gå hos dem privat. Läkaren där sjukskrev mig och satte in en antidepressiv medicin och medicin mot min svåra ångest som jag tar vid behov och även sömnmedicin. Den antidepressiva medicinen måste man sätta in före man kan sätta in medicinen mot ADD efter som biverkningarna av den kan ge svår ångest och depression. Och är man redan så djupt nere som jag är så kan de bli riktigt illa. Dock har ju dessvärre nästan alla mediciner någon form av biverkning. Den första jag fick gav mig så nedsatt kondition att jag knappt orkade ta mig upp för trappen till våran lägenhet. Jag kan nog bäst beskriva det som om jag åkt på världens influensa, min kropp orkade ingenting. Har där för inte haft någon ork till att träna de sista två månaderna vilket har varit frustrerande då träning annars är den bästa medicinen för mig. Nu äter jag en annan medicin som funkar bättre och jag har sedan ett par veckor tillbaka orkat med några löppass och långa promenader. Så får väl ändå säga att det är ett framsteg.

Jag är fortfarande sjukskriven och lär väl bli det ett tag till framöver, då tanken på jobb blir övermäktig och ångesten, depressionen och orken är långt ifrån va den var. Varje dag är en kamp mot en sjukdom som inte syns utanpå men som känns och gör fruktansvärt ont inuti.

Följ mig gärna på Instagram @carolinstankar @träningmotpsykiskohälsa

6378d3f5-475f-4c20-bbb2-b8efa235f1e6

Väntetid Neuropsykriatiskutredning 2-3år…

En dag på jobbet som makeupartist och säljare i Göteborg…

Nu var det längesedan jag skrev här på bloggen. Har varit några hektiska veckor med jobb i Göteborg och besök på djursjukhuset med min lilla Naima. Faktisk ganska stolt över att jag har klarat av alla oförutsägbara händelser utan Jonny! Vanliga vardagliga saker som att tillexempel ringa ett telefonsamtal är en väldigt stor och jobbig sak att göra för mig. När Jonny har varit borta har jag blivit tvungen att klara av vissa av dessa saker, vilket jag så här i efterhand är väldigt stolt över. 

För drygt en vecka sedan kom Jonny äntligen hem efter att ha tillbringat de senaste 2.5 månaderna i Florida på träningsläger med kanotlandslaget. Det är så skönt att han äntligen är hemma igen. Men med all anspänning som har varit när Jonny har varit borta släppte allt när han kom hem och har gjort att jag kommit in i en dålig period igen. Helt orkeslös och konstant trött. 

Så nu till ämnet och min rubrik: Väntetid Neuropsykriatiskutredning 2-3år. Den psykiskaohälsan och självmordsstatistiken ökar i vårt samhälle varje år! När ska de vända? Så länge det är katastrof långa väntetider inom psykiatrin gör det ju knappast att den statistiken blir bättre, eller?

Eftersom det forfarande är tabubelagt att prata om psykiskohälsa och psykiska sjukdomar inte klassas som vilken annan kronisk sjukdom som helst, tror jag tyvärr inte att självmordsstatistiken kommer att minska! Snarare tvärt om.

Jag har varit inskriven på psykiatrimottagningar i omgångar, gått hos ett flertal psykologer och sökt hjälp hos olika vårdcentraler i mitt liv. Och det slutar alltid med samma sak, dem vill medicinera med antidepressiva mediciner istället för att verkligen gå till botten med allt och utreda var felet igentlige ligger. 

Att få en diagnos för mig känns inte som något negativt, snarare tvärt om! Får jag en diagnos så kommer de hjälpa mig på många sett och jag får framför allt svar på en fråga jag haft med mig hela livet. Vem är jag och varför är jag inte som ”alla” andra. 

Det senaste året har mitt mående bara blivit sämre och sämre och jag har känt att jag inte orkar mer. Jag har dragit mig för att söka hjälp då jag vet hur man blir behandlad på vårdcentraler och av psykiatrin. Jag vet att jag inte kommer få den hjälp jag vill ha och om de mot förmodan bestämmer sig för att ge mig den hjälpen, i mitt fall en neuropsykriatiskutredning kommer de dröja 2-3år innan jag får den. Det hinner hända mycket på 2-3år och mitt mående kommer med all sannolikhet ha hunnit nå botten då! 

Jag har haft turen och möjligheten att kunna söka mig till en privat klinik, vilket är få förunnat! Ska det behöva vara så? Är det inte samhällets ansvar att ge den vård som du behöver oavsett vilken sjukdom du har? 

Det gör mig väldigt upprörd att inte alla sjukdomar tas på lika stort allvar, alla sjukdomar som kan sluta med att någon dör borde ses med lika stort allvar! 

Eftersom den psykisk vården inom landstingen är så eftersatt, gör det så att många söker sig till den privata vården istället. Något som tyvärr gjort att det finns många som bara vill lura dig på pengar. Vilket är jätte tråkigt då alla vi som söker oss dit gör det för att vi vill ha hjälp och inte får den genom landstinget! Det är svårt att hitta de seriösa klinikerna när ingen ”vågar” eller vill prata om sina utredningar. Jag märkte detta när jag själv försöket hitta en privat klinik. Jag hitta inga recensioner, verken av privat personer eller sidor som vänder sig till oss med psykiskohälsa! Vilket jag tyckte var väldigt konstigt. De jag hittade var skrivan av kvällstidningar och sa inte mycket positivt om någon klinik. Detta gjorde att jag ännu mer vill dela med mig av min historia. Vi måste våga prata om det, annars kommer vi aldrig få en vändning tillsammans är vi starka!

Imorgon åker jag upp till Stockholm och Wemind igen för att fortsätta min utredning. Blir åter igen en påfrestande och jobbig dag men som förhoppningsvis slutar i något positivt!

Våga va dig själv, vi är alla olika och tur är väl de!