Varför är vi så dömande?

Varför dömer du mig och jag dig?

Under hela min uppväxt har jag blivit dömd. Allt från dagiskamrater, skolkamrater, lärare, föräldrar till andra barn också vidare. Vad ger oss rätten att döma en annan människa innan vi har lärt känna hen?

En ”annorlunda” tonåring som hade ett helvete i skolan och som heller umgicks med sin mormor och bästa vän än att hänga med jämnåriga… ”Normalt” eller ”Onormalt” för en 13-åring? Hon dömde mig aldrig och jag fick vara mig själv, det viktigaste av allt i Livet!

Det här är något jag tänker på varje dag! Jag försöker att inte döma, men i bland kommer jag på mig själv och mina egna tankar som snurrar runt i huvudet. Dömande tankar om en person jag kanske ens aldrig har träffat i verkliga livet. Det är verkligen skrämmande vad lätt det är att tycka och tänka om en annan människa utan att veta något alls om personen!

Jag blir ledsen på mig själv när jag dömer någon utan att veta, utan att ha något som helst underlag för det. Som jag skrev i början har jag själv blivit dömd, mobbad, retad, utfryst, smutskastad, baktalad m.m. Jag stack ut från mängden och passade inte in i ”normen”. Dem dömde mitt utseende och hur jag var som person, och det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte anpassa mig! Antingen var jag för tjock, för smal, för snygg, för ful, bortskämd, konstig, töntig, dryg m.m. Utan att ens lära känna mig tyckte personer att de hade rätten att döma mig. Och de händer än i dag!

Kroppshets, kroppsförakt, kroppshat… Vi dömer våra egna och varandras kroppar… För tjock, för smal, för lång, för kort, för stora bröst, för små bröst, bristningar, åderbråk, fett, muskler, rynkor, för stora läppar, för små läppar m.m Varför dömer jag mig själv och varför dömer vi varandra? Det finns inget rätt och fel! Det viktigaste är att alla får må bra inifrån och ut… Sluta döma utsidan och lär känna insidan!

Jag har förstått att det är många som uppfattar mig som dryg, lite för mer, näsan upp i vädret eller hur man nu väljer att uttrycka de. Men vad ger dig rätten att döma mig innan du ens har partat med mig, innan du har fått svar på varför jag beter mig på ett visst sätt? Ingenting ger oss rätten att döma en person innan vi har skapat oss en verklig uppfattning om personen i fråga, verkligen ingenting! Vi behöver inte älska alla och vi behöver inte umgås med alla, men vi har ingen rätt att döma någon. Vi är alla olika och så måste det få vara, för annars skulle vi leva i en rätt så tråkig och slätstruken värld!

I ett arbete om mobbing som jag gjorde på gymnasiet skrev jag, det spelar ingen roll om du är söt, snygg, vit, svart, har ett utseende som sticker ut, är smal, tjock, lång, kort, har snygga kläder, har fula kläder, har mycket pengar, har lite pengar, ja listan kan göras lång. Det jag vill komma till är att om någon har bestämt sig för att inte tycka om dig, ”döma” dig, så kommer det inte spela någon roll hur du ser ut eller hur du agerar. Så länge den här personen väljer att döma ditt yttre, i stället för att lära känna ditt inre!

Gud va översminkad hon är, bilden är säkert redigerad, men gud hon måste ha sprutat in något i sina läppar, fy va dryg hon ser ut, eller vem är hon egentligen?

 

När du kommer på dig själv med att döma någon du inte känner eller ens har träffat i verkliga livet. Ifråga sätt dig själv och ställ dig frågan, vad ger mig rätten att döma den här person?

Oavsett hur vi ser ut, hur vi agerar, hur vi väljer att leva våra liv, vad vi prioriterar m.m så måste Du få vara Du och Jag måste få vara Jag!

Försöker hitta min inre styrka varje dag! Bara för att jag ser pigg, glad och stark ut på utsidan betyder inte det att de speglar min insida…

 

Annonser

Att leva i ovisshet…

Ovisshet, är det kanske människans värsta ”fiende”?

I alla fall är det min värsta fiende! Jag har alltid tyckt illa om att inte veta vad som ska hända, om de kommer hända, när det kommer hända, varför det är si eller så, och så vidare. Helst av allt skulle jag vilja veta hur mina dagar och år kommer se ut en bra tid framöver, men tyvärr kan jag inte se in i framtiden.

Som barn var de här ett stort problem då jag kände att jag inte riktigt var som alla andra barn. Jag visste att det var så, jag visste bara inte varför det var så. Och jag fick heller aldrig något svar från någon vuxen som sa att det var och varför de var så. Kanske var det så att dem inte heller visste, det är ju trotts allt ca 25år sedan?

Skolfotto, tror detta är från 3:an.

När man som barn blir ifrågasatt av vuxna om en det ena en det andra, allt ifrån varför det inte går bra i skolan till ditt mående och beteende så är det inte alltid så lätt att svara på. Jag var väldigt lillgammal och pratade mycket hellre med vuxna än med dem i min egen ålder. Talade då, som nu öppet och fritt om de mesta jag tyckte och tänkte. Vilket jag tror gjorde/gör många obekväma. Men det ända jag ville då som nu var bara att få hjälp att klara av dagarna. Dagarna i skolan, dagarna på fritiden, dagarna med mycket ljud, dagarna med massor av nya intryck, ja allt i vad en ny dag innebär. Ifrågasättandet slutade inte de fortsatte och gjorde att de lilla självförtroende som jag som liten tjej byggt upp sakta började tyna bort. Och ju mer jag blev ifrågasatt av vuxna ju mer började jag ifråga sätta mig själv. Det här började redan i lågstadiet och till slut trodde jag inte på mig själv längre. Känslan av att inte var som alla andra kvarstod och blev nästan ännu starkare ju mer jag blev ifrågasatt. Och med det växte också min ovisshet i att jag nog aldrig kommer få veta, att jag nog aldrig kommer få ett svar.

Skolavslutning, från ettan, tvåan eller trean.

Jag var drygt 30år innan jag fick mitt svar, mina diagnoser. I cirka 25år har jag levt i ovisshet. En ovisshet som jag innerst inne har haft svaret på men som jag aldrig fått på ”papper”. Något som så många har ifrågasatt och som gjorde att jag började ifrågasätta mig själv. Något som har gjort att jag fått kasta bort många dyrbara år av mitt liv i att ta reda på varför. Istället för att ha svaret på och då haft verktygen att kunna hantera min psykiska ohälsa, mina diagnoser på ett annat sätt. Jag säger inte att jag skulle mått bra hela tiden, men jag tror att mitt liv och min självbild hade sett annorlunda ut än vad det har gjort och gör idag.

En bild på mig som 32-åring från September 2018.

Låt barn få vara barn, men låt också barn få veta vem dem är! För barn vet mer än vad vi vuxna tror att dem vet. Låt heller inte diagnosen bli ett barn, utan låt diagnosen få vara ett redskap i barnets liv.

Min mamma och min mormor är och har varit mitt största stöd under hela min uppväxt och så finns de några ”vuxna” till som jag är evigt tacksam över att de har funnits där och trott på mina ord!

 

Mormor har alltid vetat vem jag är. Hon led också av psykisk ohälsa och är nog en av de få som verkligen förstod mig.

 

 

Börjar om från början…

Börjar om från början, har inte gjort ett inlägg här på ca 1,5 år. Nu tänkte jag försöka igen, börjar med att uppdatera lite info om vem jag Carolin Blixt är.

Blogg 5

Vill du veta lite mer om vem Carolin Blixt är?

Jag är 32år och bor i Norrköping. Lever med min man Jonny som jag är gift med sedan 6år och har varit tillsammans med sedan 16år, sen har vi också vår lilla hund Polly som är 1,5år. De här är min lilla familj och trygghet i livet och de är dem jag lever för. Vi lever ett tillsynes normalt liv, där idrott, familj, vänner, god mat, natur och resande tar upp en stor del av vår fritid. Men vi lever också med min Psykiskaohälsa och det är en daglig kamp för både mig och Jonny. Jag lever med mitt mående dagligen och har gjort de sedan jag var väldig liten och de är inte alltid så lätt att ta sig igenom tyngre dagar, men det är också tufft för Jonny som i många fall känner sig hjälplös över att han inte kan göra så mycket mer än att bara finnas.

Att inte passa in i normen…

När jag fyllt 30 genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning där de kom fram till att jag har Aspergerssyndrom, ADD, GAD (generaliserat ångestsyndrom) och har också återkommande depression. Att få ett svar på varför jag alltid har mått så dålig och aldrig känt att jag passar in i normen har både varit skönt och betungande. Nu vet jag varför jag aldrig kände att jag passade in i skolan och med andra barn/ungdomar, jag vet att de aldrig kommer försvinna helt och att jag kommer få leva med bättre och sämre perioder i livet. Men kanske de viktigaste ändå är att jag vet att jag har rätt till mer stöd av samhället. Önskar bara att jag fått de här svaren mycket, mycket tidigare i livet, för ovisshet är bland det värsta jag vet!

Blogg 8

Vad hoppas jag uppnå med mina texter och bilder?

Jag vill öka förståelsen och minska tabun för psykisk ohälsa! Att vi 2018 fortfarande inte kan tala öppet om psykiskohälsa är skrämmande. Jag vill att samhället ska förstå att det är en kronisk ”sjukdom”/diagnos/funktionsnedsättning, precis som till exempel diabetes och astma, m.m. Jag hoppas att med mina texter och bilder kunna visa hur jag lever mitt liv med min psykiskaohälsa, att det kanske kan hjälpa dig som lever med någon form av psykiskohälsa eller kanske dig som lever med någon som lever med psykiskohälsa.

Följ mig gärna om du vill lära dig mer om hur det är att leva med psykisk ohälsa eller om du själv lever med det och känner igen dig i mig. Tillsammans är vi starka!

Blogg 7

Läkarbesök och Nya Mediciner…

blogg19
En sämre dag som den här är det väldigt svårt att ta sig upp ur sängen…

Idag är det en vecka sedan jag skrev, tänker alltid att jag vill skriva mer men orken tryter tyvärr! Jag vill tacka alla som berömmer mig så för mitt skrivande och min öppenhet om min psykiska ohälsa, det värmer verkligen och motiverar mig till att skriva mer. Att skriva är nästan som med träningen för mig, jag kan för en stund få lite mer lugn i min kropp och knopp medans jag skriver. Har alltid älskat att skriva ändan sedan jag var liten, det är skönt att låta orden flöda och att på ett kreativt sätt få sätta ord på tillvaron runt omkring och alla tankar som snurrar runt runt i huvudet.

I Onsdags var jag hos min läkare och psykolog hos WeMind i Stockholm. Besöken gick bra men dem är alltid ansträngande och tär på de få krafter som jag har. Första besöket var till psykologen. Hon kom väl fram till ungefär samma sak som de har gjort tidigare. Att jag har ADD, GAD (generaliserat ångestsyndrom), Depression, Ångest och nu prata hon också om att jag eventuellt har Social Fobi. Klart är ju i alla fall att jag har en massa diagnoser som jag inte fått reda på för än jag har hunnit blivit snart 31 år. Både på gott och ont säkert! Många tycker att diagnoser inte är något att bry sig om, jag håller nog inte riktigt med på den fronten. Nu vet jag vad jag har att jobba med och kan få den hjälp jag behöver av både psykologer och läkare förhoppningsvis.

Men det är fortfarande en sak som gör mig förvirrad och som jag tänker på väldigt mycket. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att det inte ska bli för långt. Jag gjorde ju under våren 2016 en neuropsykiatriskundersökning, där de kom fram till att jag har ADD. Dock hade dem svårt att fastställa om jag har Autism (Aspergers). När dem pratar om det så låter de som att de tycker att jag har Aspergers men inte kan sätta den diagnosen för att Aspergers inte finns som diagnos längre. Nu ligger allt under diagnosen Autism som jag inte uppfyller alla ”kriterier” för att ha. Så därför tror dem nu att jag har Social Fobi istället. Allt detta gör mig i alla fall mycket förvirrad. För att detta inte ska bli för långt kommer jag skriva mer om det vid ett senare tillfälle.

Läkarbesöket gick väl okej, hon tog ju upp de här som jag skrivit om ovanför bland annat. Hon kom fram till att jag fortfarande mår för dåligt för att börja äta medicinen mot ADD och för att påbörja en KBT-behandling. Därför har jag nu fått två nya mediciner som jag började äta i Onsdags. En medicin som är ett tillägg till den jag redan äter, fast den här ska jag ta både morgon och kväll och den är endast mot GAD. Sen fick jag också en ny sömnmedicin som ska hjälpa mig att somna in. Har inte fått några påtagliga biverkningar av någon medicin, så det är skönt! Medicinen som jag tar både på morgon och kväll håller jag på att trappa upp, höjde dosen igår men märker inte någon större skillnad ännu. Men självklart hoppas jag på att denna medicin ska hjälpa mig! Den medicinen jag nu tar till natten, har funkat jätte bra får jag ändå lov att säga. För första gången på jag vet inte när så har jag kommit ner i djupsömn och sluppit sova oroligt med massa drömmar och vakna av minsta lilla ljud. Så himla skönt, för sömnen gör ju massor för resten av mitt mående!

Nu ska jag titta på Handbolls VM Sverige-Frankrike, HEJA SVERIGE!!!!

20170124_192054
Sverige – Frankrike  HEJA SVERIGE!!!

 

Psykolog & Läkarbesök Hos WeMind…

blogg9
Fullmåne BråvikensKanotKlubb.

Denna vecka är verkligen fullbokad, ingen hitt om man kämpar mot ångest, depression, GAD och ADD. Det är veterinärbesök för Naima och Cassi, invignings fest för vår bästa väns nya lokal, en tur ut till landet i Ramsdal, bästa vännerna och mina gudbarn kommer på besök och så ett dop på de. Som sagt vad en fullspäckad vecka! Kanske några som tänker men det är ju bara roliga saker hon ska göra och ja det är det! Men att aldrig kunna få njuta av roliga saker utan bara känna en ständig stress och oro över allt, gör att saker som borde vara roliga ofta blir väldigt påfrestande. Det gör mig så ledsen, jag skulle verkligen bara vilja kunna njuta av alla dessa bra saker och fina vänner som jag har runt om mig! Men just nu är det svår.

I morgon ska jag i alla fall upp till Stockholm och träffa min läkare och psykolog på WeMind, vilket jag är jätte stressad över som vanligt. Vad ska dem säga och vad ska dem göra, ska jag byta medicin, kommer jag bil fortsatt sjukskriven, vad kommer psykologen föreslå för behandling m.m? Alla dessa frågetecken och orostankar gör mig galen. Sen har vi ju också frågan om när behöver vi åka från Norrköping för att hinna i tid, kommer de vara massa köer som gör att vi kommer försent? Tankarna bara surrar och jag önska ofta att jag hade en av och på knapp!

Hur går mina tankar om vad psykologen kommer säga?

Psykologen tror jag i alla fall ska gå igenom hur vi ska lägga upp min behandlingen framöver. Om vi ska börja en mer intensiv KBT behandling eller vad vi nu kommer fram till. Ska jag vara ärlig så är jag ganska så skeptisk mot KBT, men alla säger ju att det är bra? Det är ju bara det där lilla problemet med att man ska göra massa hemuppgifter och det är jag sämst på att göra, plus att mina koncentrationssvårigheter inte gör saken bättre! Men jag måste väl försöka ge det en chans helt enkelt så får vi se hur det går. Återkommer om de vid ett senare tillfälle.

Hur går mina tankar kring läkarbesöket?

Under min neuropsykiatriska utredning så hade dem svår att fast ställa om jag har asperger eller inte och har därför ännu inte get mig den diagnosen. De vill först kolla om medicinen mot ADD hjälper mot mina sociala besvär och där efter avgöra om de tycker att jag ska göra en kompletterande utredning.

Men så var det de där med ADD medicinen. Jag har fortfarande inte fått börja med den efter som jag har sådan kraftig ångest och depression fortfarande. En av biverkningarna på ADD medicinen är nämligen att du kan få svår ångest och depression så och du redan har det så kan det bli riktigt illa! Därför har jag nu ätit antidepressiv medicin sedan i slutet av Augusti. Fick börja äta en men den fick jag sådana svåra biverkningar av att det fick jag sluta med och du äter jag en annan. Men tyvärr så känner jag mig fortfarande lika nere och har fortfarande lika mycket ångest.

Måste Man Vara Frisk För Att Vara Sjuk?

 

20170107_135642
Jag och Cassi ute på vårt paradis Näset

 

I förra inlägget avslutade jag om att jag äntligen har fått en remiss till We Minde i Stockholm. Där jag har gått som privat patient fram tills det att jag fick remissen. Resan dit har varit riktigt jobbig och det är inte konstigt att uttrycket, man måste vara frisk för att vara sjuk finns. Utan min älskade Mamma och min underbara Man hade jag inte klarat de, jag är så tacksam!

Jag skickade in egen remiss till Psykiatrin i Norrköping där jag bor, för att få komma dit och påbörja min behandling mot min depression, ångest och ADD. Utlåtandet om mina diagnoser fick jag från We Minde som var dem som gjorde min neuropsykiatriska utredning under våren 2016, vilken jag bekostade själv. Det som hände var att jag efter kanske en månad blev kallad till psykiatrin här i Norrköping. Där trodde jag att jag skulle få träffa en läkare. Vilket visade sig vara fel, jag fick träffa en psykolog som skulle bedöma om jag överhuvudtaget hade rätt till att få vård inom psykiatrin. Vilket han kom fram till att det skulle jag få. Jag frågade då hur lång tid det skulle ta innan jag fick träffa en läkare. Han svar var ”det kan bara gud veta” vilken idiot tänkte jag! Sen sa han, kanske 2-3 månader och om jag fick tankar om att ta mitt eget liv skulle jag uppsöka psykakuten. Tiden gick och efter ytterligare cirka en månads väntande fick jag en kallelse till ett drogtest som jag skulle göra på min vårdcentral. Det var också viktigt att jag gjorde de inom en vecka från det att jag fick kallelsen. Detta var jag tvungen att göra eftersom jag skulle börja äta medicin mot ADD. Så jag åkte dit och gjorde det. Efter de har jag inte hört ett knyst från psykiatrin i Norrköping, nu har det gått mer än 6 månader sedan jag kontaktade dem första gången.

20170107_135624
Snöskottning av snö som inte längre finns.

Efter att det gått cirka 3-4 månader kontaktade jag min vårdcentral för att få en remis skickade till We Minde där jag gått som privat person under dessa 3-4 månader. Detta under tiden när jag har väntat på att höra något från psykiatrin i Norrköping. Eftersom vårdgarantin går in efter 90 dagar om du inte har fått någon hjälp av landstinget, har du rätten att själv välja vart du vill få din vård. Men som som sagt va, de är lättare sagt än gjort. Efter läkarbesök på vårdcentralen och många samtal på telefon och många om och men så har jag nu i alla fall fått min remis till We Minde. Så nu kan jag fortsätta min på började behandling där, och får gå som landstingspatient!

Jag har aldrig fått ett så bra och professionellt bemötande någon annan stans som hos We Minde och det är jag evigt tacksam för.

Det som gör mig mest upprörd med allt de här, är alla dem som inte har haft den möjligheten som jag har haft. Att kunna gå privat eller som inte har de stödet jag har från mina nära. Dem som finns där och lyfter upp mig när livet inte känns värt att leva. Alla dem? Inte konstigt att självmordsstatistiken ökar för varje år när vi inte får den vård och hjälp som vi behöver! Jag kommer aldrig glömma det den där psykologen sa till mig i somras, om du kommer på tankar om att ta ditt eget liv, ja då får du uppsöka psykakuten. Detta ska jag få behöva höra bara för att de inte kan ge mig en läkartid, så att jag kan börja med min medicin!

För att hård dra det, tänk om man till exempel skulle säga till en diabetiker, nä tyvärr vi har inga läkartider på 3 månader så du kan inte få din medicin, men om du känner att du håller på att dö, ja då får du uppsöka akuten!

Ska det verkligen behöva vara så här? Har du själv någon liknande erfarenhet? Nä fy fan, rent ut sagt för att behöva vara frisk när man är sjuk och för att våran sjukdom inte tas på samma allvar som andra sjukdomar!

20170107_133702
Va skulle jag göra utan er   Naima & Cassi

Jul och Nytt År…

20161224_001057
Naima & Cassi kvällen före Julafton.

Tiden går snabbt trotts att sjukskrivningen kvarstår och att jag inte gör mer än att försöka ta mig igenom dagarna så gott det går. Både Jul och Nyår har passerat, och det med både glädje och sorg.

Veckan innan Jul var fullspäckad, jag laga julmat och julgodis hela veckan. Det är mysigt
och jag tycker om att laga mat och baka, men just nu tar det emot då dagarna är väldigt tunga. Jag fick i alla fall ihop Jansons Frestelse, Julskicka, Revbensspjäll, Grönkålsgratäng, tre sorters sill och 6 sorters godis. Allt vart mycket uppskattat under Jul och Nyårshelg.

20161224_101957
Lite av allt godis jag gjorde till Jul.

 

Julen firades hos Morfar nere på Näset, det vart en mysig Jul med hela familjen. Det var bara en person som var mycket saknad och det är min lilla älskade mormor som inte finns hos oss längre. Hon somnade in i Oktober så det var första Julen utan henne på 30 år. Mormor som är den person som som alltid förstod hur jag mådde. På Juldagen köpte jag och Jonny åran julklapp till oss själva, en resa till Fuerteventura. Vi åker den 30/1 vilket ska bli så skönt. Sol och värme ger mig alltid lite mer energi och nu är det inte många dagar kvar! Annandagen tillbringade vi hos min Pappa och Eva, mycket julmat blev de även där så magen kändes som en ballong när vi kom hem.

Nyårsafton var vi hemma hos oss och firade med Jonnys Bror med familj och Jonnys Mamma och Christian. Det vart en mysig nyårsafton med eftermiddags fika hos Jonnys mamma och sedan Nyårspromenaden runt strömmen. Och sedan blev det middag hemma hos oss på kvällen med jätte god mat och bubbel hela kvällen! Vi bor så bra så att vid tolvslaget kunde vi bara gå ut på våran balkong och titta på fyrverkerier och skåla in det nya året.

Tyvärr hade grannen ovanpå oss fest till kl.04 på morgonen med hög musik och stök. Ingen hitt när man i vanliga fall har svårt att sova, men också på grund av att jag var med om en otäck händelse för snart fem år sedan som gör att jag får sådan ångest och panik runt fulla människor och högmusik så sent på natten. Så kan väl inte på ståt att jag fick en så bra start på det nya året.

I måndags var jag uppe i Stockholm och träffade en ny psykolog på WeMinde, jag har nämligen äntligen fått en remiss dit skickad från landstinget. Mer om de i nästa inlägg…

Ha en fin kväll, själv ska jag och träna!

20170101_130318
Dagen innan snön kom till oss.